astrid

Alla kan inte förstå, men alla kan försöka

Jag funderar mycket på hur människor som aldrig har levt med ätstörningar eller haft nära drabbade ser på dem. När jag befann mig i mina lägre tonår visste jag en del om anorexi och lite om andra ätstörningar. Men aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig vilket fängelse det verkligen är och hur illa man mår på så många plan. Inte för att jag trodde att det var lätt eller såg ner på insjuknade, utan för att jag helt enkelt inte förstod fullt ut. Dessutom var jag fullständigt övertygad om att ätstörningar aldrig skulle drabba just mig, även om jag redan då mådde väldigt dåligt. Jag älskade ju semlor med ost och riisifrutti -- omöjligt att en sådan tjej skulle bli anorektisk!

Alla kan inte förutsättas vara så välbevandrade i alla hälsotillstånd och problemställningar, det är alldeles självklart. Men så många föreställer sig att det ”bara är att äta” och ”skärpa sig”, och när det är vårdpersonal som går runt med sådana föreställningar blir det ganska problematiskt.

Ödmjukhet, min käre Watson! Ödmjukhet.

/Astrid

Amsterdam

Fem av förra veckans sju dagar spenderade jag i Amsterdam med en grupp från min ämnesförening. Jag är så glad att jag anmälde mig och åkte. När jag kom hem kunde jag packa upp fina minnen, kulturella upplevelser och en hel del älskvärd shopping, allt sådant som gör mig lite gladare och lite mer tillfreds med vardagen.

Alltid när jag ska göra något som kommer att bryta mina rutiner har jag en klump i min mage: hur blir det med maten? Det blir så tydligt att jag är sjuk när jag är tillsammans med andra. I min egen vardag kan jag leva i min bubbla och inbilla mig att jag är nästan normal, men när jag byter ut salladen för att kocken har hällt olja på den, när jag efter en dags äventyr sitter med en liten sallad fastän jag trånande ser på de andras pizzor och pastaportioner, när jag försiktigt lindar in ett kex i servetten och slänger det, när min standardfras på restauranger är ”no cheese, no dressing” och när jag först efter en inre fight och en väns övertalning vågar mig på en liten bägare frozen yoghurt, då blir det så tydligt att jag avviker.

Maten gick kanske inte så bra, men jag hittade iallafall oftast alternativ som passade. Och inom mig jublar anorexin. Samtidigt hade jag en så fin resa och det ska ingen sjukdom i världen få ta ifrån mig.

/Astrid

Sol ute, sol inne

Så vacker världen kan kännas ibland. När man känner att man har människor i sitt liv man verkligen är glad att finns där. När solstrålarna ger sig till känna utan att lysa så starkt att svetten tränger fram. Det finns små stunder då all smärta för en stund får packas in ett litet hårt paket och jag kan känna att själen nynnar vackra melodier.

Att sådana stunder kommer är så viktigt, för det är de som hindrar att livskeppet kantrar sedan när paketet öppnas och den mörka klibbiga ångestoljan rinner ut över hela ens inre igen.

Nu välkomnar jag fem nya veckodagar som jag förväntar mig många fina upplevelser av.

/Astrid

Tjugoett år gammal

Nu är klockan 00:00 och jag vinkar hejhej till min 21-årsdag. En födelsedag som får godkänt fastän den egentligen inte var så speciell. Ändå speciell eftersom jag största delen av dagen mådde relativt bra.

Så nu är jag 21 år gammal. Närmare 25 än 15.

/Astrid

En lyckokapsel

Var hemma hos föräldrarna lördag-onsdag. Exceptionellt lång visit. I början av veckan firade vi min födelsedag först med syster och syskonbarn, sedan med bror och hans tjej. Det var så fina dagar och jag var knappt irriterad alls utan kunde njuta av sällskapet och stämningen.

Nu kapslar jag in det fina minnet och låter mig smaka på det när de onda tankarna kommer.

/Astrid

Så tokigt det kan bli

Duktig och flitig. Pålitlig. Stora drömmar och löften om framgång. Höga betyg. Till och med när jag började rutschkanan neråt sades det att det kommer att gå bra. Dig går det bra för, Astrid. Du kommer över det här.

Inget av det är sant. Jag är upp och ner och hit och dit. Ur balans. Tårarna strömmade på dagens terapibesök, jag orkade inte ens borsta håret före jag gick och hade på mig pyjamaslinnet under tröjan.

Om jag inte upplevde detta skulle jag inte kunna föreställa mig vilken ångest och vilken smärta som kan rymmas inuti en människa.

Så tokigt det kan bli. Också för duktiga flickor.

/Astrid

Skamfläck

”Han hade en förmåga att se elever som hade det jobbigt och sätta extra press på dem som bråkade. Det var det inga andra lärare som gjorde. De gjorde sitt jobb och var väl trevliga, men man märkte att de helst ville gå hem till sitt när dagen var slut.”

På sidan 77 i Caroline Engvalls bok Skamfläck finns ett stycke med kursiv stil. Det har Nadja skrivit, en tjej som sjunkit ner i en avgrund av illamående. Jag fastnade för de här orden, för det är just det jag alltid brukar säga om lärare. Att alldeles för många lägger händerna för ögonen och inte orkar se. Å ena sidan förstår jag dem, å andra sidan är det fel att låta barn sjunka in i ett eget privat litet helvete utan att någon sträcker ut en hand.

Jag önskar så innerligt att Nadja orkar pussla ihop sin söndersprängda själ och att någon hjälper henne att få såren att läka.

/Astrid

Små braigheter

Idag fick jag vykort från Kanarieöarna. Det gjorde mig så glad och alldeles varm inombords. Jag har egentligen lätt för att uppskatta små saker, jag förväntar mig inte storheter eller underverk, inga lyxkryssningar eller jordenruntresor. Att jag fick ett fint kort och sedan träffade en vän gjorde mig tillräckligt glad, gladare än guld och gröna skogar.

Samtidigt täcks min himmel av mörka moln och inombords är jag full av hårda knutar. Som gör att det är svårt att uppskatta livet och allt vad det innebär, som smärtar så hemskt. Hur kan det gå ihop? Jag förstår inte.

/Astrid

Vilsen

Ett bra ögonblick idag var att gå på Zara och peta på alla fina kläder. Annars har det mest varit en dag som man står ut med, som man genomlever för att man måste. Inget har hänt, inget dramatiskt, ingen förändring, jag känner mig mest tom. Vilsen. Fattig på ett sätt som inte har med pengar att göra.

/Astrid

Mina smutsigaste fantasier

Färskpasta med räkor i gräddsås. Vegetarisk bolognese med körsbärstomater i såsen. Nygräddat bröd med smältande smör. Tunnbrödsrullar med tonfiskröra. En stor skål med sockrig müsli och mjölk. Färskt bröd med tjocka skivor gräddost. Varm kakao toppad med grädde. Ben&Jerry’s direkt ur burken. Lagom smält Magnumglass täckt av ett tjockt lager choklad. Nystekta plättar med grädde och socker. Matig paj med kyckling och grönsaker.

Det låg jag och visualiserade igår när jag låg i sängen och försökte sova. Tänkte på allt som är förbjudet för mig, på allt som får mig att känna mig smutsig och otillräcklig. Först tänkte jag på all denna mat och på hur härligt det skulle kännas att äta sig mätt och belåten. Sedan vandrade tankarna vidare och fastnar vid magen och låren som aldrig kommer att bli tillräckligt smala, inte förrän de försvinner helt. Jag tänkte på maten som skulle ligga som en tung klump inuti mig och sedan vandra ut i min kropp för att bita sig fast för att förvandla mig till SuperSize.

Jag vet att mina tankar är förvrängda, men känslorna sitter inte ihop med mitt förnuft. De går sina egna vägar och jag har ingen koll. Ätstörningars eviga trick.

/Astrid